Apple, dear?

Photo a day 23. Something old.

2012-01-30T22:56:00.003+01:00

Jobbade i en annan butik idag tillsammans med ett litteraturvetare som visade sig vara full av fantastisk kunskap om allsköns ting. Tex att förr i världen, innan de lagt vantarna på automatvapen och började skjuta på varandra istället (tydligen) så gick konflikter mellan stammarna av Papua Nya Guineas urinvånare till så att stammarna möttes upp öga mot öga vid uppgjord plats. Där bugade man vördnadsfullt för varandra innan alla fattade sina spjut och började kasta. När det första spjutet träffade mänskligt kött blåstes striden genast av och den stam med sårad man på sin sida fick helt sonika erkänna att "Okej... Ni vann idag" och så var det hela över.

Jag tar inget ansvar för sanningshalten i detta uttalande men det sätter onekligen ett visst perspektiv på hur dagens konflikter ser ut. Och det är en fantastisk historia.

Utifall att.

2012-01-28T20:57:00.001+01:00

Jag har anmält mig till Donationsregistret. Ta dig en funderare. Och ta ställning.

Photo a day 22. Your shoes. eller Varför ändra på ett vinnande koncept?

2012-01-28T12:17:00.000+01:00

Sanningen om när jag är hos doktorn.

2012-01-27T14:14:00.004+01:00

Jag känner att jag behöver utveckla det här med doktorn och stringtrosorna lite. Jag har ägt ett enda par stringtrosor i hela mitt liv. Då var jag kanske 15 och ägde plötsligt dem för att man då skulle ha det. De var ett par Björn Borg, lite sportiga blå med bred resårkant som var sjukt obekväma och som jag ändå aldrig skulle använt eftersom jag då skulle behöva lägga dem i tvätten förr eller senare och det skulle ju betyda att MAMMA SKULLE TVÄTTA MINA STRINGTROSOR.
Stringtrosor för tankarna mer eller mindre konkret till sex, nästan alltid. Kanske tänker man på när man klädde upp sig för att ha sex med den där nya killen/tjejen för första gången och föll pladask eftersom han/hon sen visade sig inte tycka om det. Eller på de där sexiga man fick av sin kille/tjej i present, eller de här skulle han/hon gilla, eller hon på reklampelaren som hade den där stringtroserumpan man vill ha. Sällan kan jag tänka mig, rätta mig GÄRNA om jag har fel, tänker man uteslutande på hur bekvämt det är eller hur mycket snyggare det är utan trosrand på byxorna. Inga av dessa exempel kan jag ju i min stringtrosefattiga värld skriva under på (förutom önskan att ha en sjukt snygg rumpa) men ändå, sex går liksom hand i hand med den här sortens underkläder, på mer eller mindre avstånd, eller hur?
Så vad händer då när doktorn har stringtrosor? Jag önskar att nästan vad som helst annat skulle hända men det gör det inte. Jag tänker på att doktorn kanske vill ha sex. Kanske med sin man, som jag dessutom vet vem det är eftersom han också är doktor på samma mottagning. Sex på lunchen? Eller kanske med sköterskan i labbet? Sex i labbet?
Här någonstans brukar jag hejda mig men det förändrar ändå inte faktum att jag sitter där på stolen, beskriver ingående mina eksemproblem och tänker okontrollerat "Doktorn har stringtrosor, doktorn har stringtrosor".
Så om jag ska vara så ärlig som jag vill vara inte bara hos doktorn utan även här, så är det därför jag blir obekväm av att veta vad doktorn har för underkläder.

Photo a day 21. Reflection.

2012-01-27T13:41:00.004+01:00

Jag har en mapp med bilder på datorn som heter "Sofia, reflektion".
"Reflektjoon!" utbrast A en gång med det snobbigaste uttalet han kunde uppbåda och menade att det hela var borderline pretentiöst. Och ja, är man ihop med en som drömmer om att ge ut en diktsamling, då får man liksom tåla att det blir så ibland.
Iallafall. I den där mappen finns bara självporträtt men för att ändå försvara mig en smula så syftar "reflektion" inte till någon särdeles introvert aktivitet utan till antingen speglar, högblanka garderobsdörrar eller annat som avger ja, en reflektion.

Who wears a thong anyway?

2012-01-27T10:18:00.003+01:00

Idag ska Knappen gå till doktorn för sin hosta. Vi har ett rätt kluvet förhållande till vår vårdcentral. Allihop, ink min mamma, har vid ett eller annat tillfälle blivit ganska tvivelaktigt bemötta och vi funderar på att byta. Det hela gör att det är med viss skepsis jag går dit.

Mitt första minne av barnläkaren där var att hon hade en vit sommarklänning på sig som var genomskinlig nog att avslöja stringtrosorna under. (Det är inte stringtrosorna som utgör det tvivelaktiga bemötandet, utan annat, som har med själva vården att göra men just idag funderar jag på detta.) Och jag blev faktiskt lite obekväm av det. När jag tar upp det med A frågar han varför och det fick mig att tänka på hur det egentligen är att gå till doktorn.
Min första reaktion var att jag vill ha det mer formellt. En vit rock, en representation av vetenskapen som objektivt ska lyssna på mina besvär och sedan medelst underbyggd kunskap och erfarenhet hjälpa mig. Att det könlösa i doktorsgestalten ska underlätta för mig att redogöra för de rätt intima detaljer som kan tänkas behövas för att komma fram till någon typ av konsensus. Att i största möjliga mån försöka eliminera behovet av personkemi för att jag ska vara så ärlig och rak som möjligt.
Eller. Vill jag träffa en alldeles riktig människa som med eller utan stringtrosor använder sig av sin empati, förståelse och medmänsklighet för att genom sin kunskap sålla fram en lösning?

Photo a day 20. Someone you love.

2012-01-26T21:58:00.006+01:00

Idag har min kille och min bästa kompis träffats på bibliotek för att diskutera såna där viktiga och komplicerade saker som man lär sig på universitet. Jag har, som känt, inte gått på dito och är i ärlighetens namn inte tillräckligt smart för att uppfylla det behovet hos någon av dem. Jag är bra på andra saker. Så det är en himla tur att de har varandra. Och tycker om varandra och vill prata med varandra. Det är kanske det finaste jag vet. På samma vis som A's bästa kompis flyttade rakt in i mitt hjärta, till en plats designerad för de fina man kan ringa till och bara "Emergency! Hilfe!"

Idag hörde jag en tant på radio som sa att intimitet är att vara i tillit hos en annan människa.
Att vara i tillit. Omsluten. Det var så himla vackert. Och då tänkte jag på de här personerna som jag har i mitt allra närmsta. Att de är där och vill vara det, trots att jag inte kan framföra särskilt trovärdiga teorier om makroekonomi eller ibland pratar i kvadrat om mitt och kommer på först när jag ska gå att fråga hur någon annan mår, att jag äter till jag skäms vid matbordet, säger klantiga saker eller svarar på sms ungefär var 3e dag.
Och det bästa av allt är att de vill ta del av varandra. Det är lyckan det. Och kärleken.

Photo a day 19. Sweet.

2012-01-25T20:15:00.002+01:00

Det här är min son. Han sitter under handfatet på toa och kollar på "From rock to road", en presentationsfilm av Volvos gräv- och arbetsmaskiner. Helt vanligt.

Tänkte bara säga att

2012-01-25T14:55:00.003+01:00

Paul Hardings debutroman "Tinkers" har kommit i svensk översättning nu, för er som föredrar det. "Tiden" heter den. Så här tyckte jag om orginalet. Så med det sagt, ehm... köp den.

Informera mig, iPhone-användare!

2012-01-25T14:35:00.002+01:00

Hur gör man en sån där typ skärmdump på sin iPhone? Sån som folk lägger upp på fejjan, typ "Kolla, jag dödade min motståndare i wordfeud"
Jag letar och letar och känner mig mycket stenålder.

Photo a day 18. Something you bought.

2012-01-24T21:27:00.002+01:00

Idag har jag försökt köpa flera saker med tvivelaktig framgång. Först satt jag i möte på Kakelspecialisten i 1,5 timme utan att kunna bestämma mig för varken det ena eller det andra. Sen åkte jag och tittade på braskaminer utan att köpa någonting där heller. Sen var jag förbi huset, gick runt bland de alldeles nyss resta innerväggarna, kändes som om det inte var riktigt på riktigt, så himla bra blir det men det resulterade iallafall i att jag nu bestämt mig för att köpa den här tapeten:
Jag kan inte förneka faktumet att jag tycker väldigt mycket om att köpa saker, det gör jag.

Photo a day 17. Water.

2012-01-24T00:01:00.003+01:00

Bildutmaningen fortsätter i text märker jag. När jag letar bland mina gamla dokument är vattnet där hela tiden. Det regnar nästan jämt i de där gamla texterna, särskilt de från när vi just flyttat ut till stugan som nu är borta. Så det här är dagens bild av vatten.

över en natt blir det höst
det är så märkligt

som ett penseldrag
och marken fläckig av björklöv

jag sitter vid köksfönstret
ska slå på ett element
men kan inte slita blicken

jag har en ros i en vas på bordet
den vissnar
la jag den på gräset
skulle den försvinna

allt går ihop

det har regnat
grinden står halvöppen
körsbärsträdet slokar
stammen nästan svart
mossan vackert gröngrå

jag är så trött
huvudet hänger
hukar mig bakom granen
känner små kalla regndroppar mot låret
där luktar kiss och jord

jag hann inte med
över en natt blev det höst
golvet här inne fullt av
kläder och barr
ifrånsprungen
vill jag skrika
lutad över altanräcket

sprang ifrån mig
gjorde du

höstjävel

eller vem det nu var
stökigt blev det i alla fall

jag kan vada här inne
genom disk och skor
det känns nästan som att svälla

men det är bara huvudet som hänger
jag kan inte slita blicken
en kråka kraxar när jag går ut
kraa kraa
en sådan kliché att jag blir arg
vill peka finger
men han kan flyga
och det kan inte jag

ett träd, ett litet, alldeles rött
man kan göra det fint
om man vill
le lite
dra raggsockan över foten
lägga en ros på marken
snyta sig

Photo a day 16. Morning.

2012-01-22T09:37:00.003+01:00

Höll på att börja gråta av tacksamhet när jag kom ut i köket imorse och kom på att jag faktiskt orkat städa där igår kväll (städat i förhållande till hur det var innan alltså. alltid så). Att ha det städat är en underskattad omständighet. En lisa för själen. Så också att barn vaknar halv 9 och inte i ottan. Här skulle jag ju kunna inflika att det snöar så härligt också om jag var en sån person men det är jag inte.

Photo a day 15. Happiness.

2012-01-21T21:45:00.005+01:00

När mamma gräver fram en flyttkartong med mina gamla leksaker och ställer den på golvet framför Knappen brister han ut i en lovsång som om han funnit den sjunkna staden Atlantis själv.
"Oj! Oj oj oj! Va här?! Oj! Ojoj!"
Idag har happiness gått i arv.

Photo a day 14. Something you're reading.

2012-01-21T08:55:00.003+01:00

Jag har också setts läsa skvaller, amerikanska superhjälteserier och Katerina Janouchs "Ingrid ska sova". Plus att jag häromdagen för min själsfrids skull bestämde mig för att "Kapten Nemos bibliotek" av P O Enquist är min allra bästa bok. Planerar att läsa om mycket snart.

Varför är folk så jävla dumma i huvudet?

2012-01-21T08:37:00.004+01:00

Till dig som på väg ut ur söderortsgallerian tog det övervägda och mogna beslutet att loska riktigt ordentligt över betalautomaten så att efterföljande person fick lirka in sitt kort mellan strängarna av snor och slem som rann över hela maskinen. Sök hjälp. Det finns säker sån för dig också. Eller, låt oss hoppas det.

Photo a day 13. In your bag.

2012-01-19T07:04:00.005+01:00

I min väska råder oftast kaos. Jag bär omkring på en massa skit jag inte behöver eller inte vet vad jag ska göra av för det mesta. Just nu till exempel en betald faktura från Bokus och en påminnelse på samma faktura. De har jag i väskan för att? Ehm. Jag skrev ett telefonnummer till en bilverkstad på den ena typ.
Två lådor med ett presentkort vardera, till Panduro och Zara. Oklart varför jag prompt ska bära runt på dem i själva lådan också.
En plånbok jag knappt använder eftersom kort och pengar iallafall lyckas samlas i min fickor, en sån där plastgrej man stänger plastpåsar med tydligen, passerkort till jobbet, en isskrapa till bilen, ett plektrum (?), astmaspray och handkräm.
En annan sak som jag har sen igår är ett bokmärke från Bonnier. I deras klassikerserie på pocket har det kommit/kommer det ett gäng nytryck som har så sjukt snygga omslag. Bland titlarna ingår tex Sartres "Äcklet" och Hesses "Siddharta" (!). Till detta får man detta oslagbara bokmärke:
Lite så skulle man kunna säga om min väska också. Köpte ju en ny för ett tag sen. Det hjälpte inte kaoset. Kan man säga.

Objektivet i höstacken.

2012-01-17T21:55:00.004+01:00

Det värsta med att flytta är att ingenting är på sin rätta plats, någonsin, aldrig igen. Den där "rätta platsen" avslöjar sig ju oftast efter typ flera år. Det är först då allt har hittat sin plats tillräckligt väl för att mirakulöst återvända dit när man tappat bort dem.
Jag längtar tills dess. Rent statistiskt skulle jag ju eventuellt hitta det fasta objektivet till min gamla kamera någon gång runt 2015.

Photo a day 12. Close-up.

2012-01-17T21:11:00.002+01:00

Knappens fem ålderstecken.

2012-01-17T17:59:00.006+01:00

- Sjunger Manboy
- Tittar på Keno
- Lägger sig på golvet och säger "Jag är en bebis"
- Spelar "jåckenjåll" på sin gitarr
- Äter snorkråkor

Photo a day 11. Where you sleep.

2012-01-16T21:41:00.003+01:00

Någonstans i det här havet av täcken och kuddar sover vi just nu allihop. Än på den ena sidan, än på den andra. Oftast vaknar jag av att Knappen sitter på knä bredvid mig med ansiktet fem cm från mitt och frågar "Frukost?!"

Photo a day 10. Childhood.

2012-01-15T12:59:00.004+01:00

Den här utmaningen verkar bli en mer textuell än fotografisk utmaning. Min barndom är nerpackad i lådor, i källare, i bodar. Inga bilder till hands, allt i väntan på ett sen som nog kommer i sommar. Jag minns min pappa mest, från min barndom. Kanske för att han var hemma mycket, gammal redan då. För många år sen skrev jag en text om honom, oss. Den får bli mitt photo a day idag.

Skallgång

Pappa kallade oss nattdjur. Stormdjur.
Först fick jag åskan, hans finaste gåva till mig. Sedan småtimmarna som jag la under kudden för ett senare tillfälle. Han slog in mig i tjocka filtar och satte mig under taket på altanen. Regnet som piskade lövverken, blixtarna som blev leenden mellan oss. Hans ögon glittrade i mörkret och jag var som allra mest hans.

Ur det oskickade brevet:
Nu lägger du dig ned. Nu blundar du. Du drömmer, ensam som då.
Om provet och klockan som obönhörligt tickar
om farmor som är död sen många många år
men står i badrummet och lägger håret med fintandad kam
tick tack tick tack.

Tiden har tagit mig långt därifrån nu. Hjärtat är stort och ensamt med stormen långt därifrån nu. Genom jalusierna ser jag den skölja rännstenarna fria. Ikväll är jag en skugga över väggen, en persiennens penseldrag genom rummet, vidare ut i dimman. I all hast utdragen, bakåt, in i åren. Åter igen till vedbacken, där han står, stor och varm med fiskmåsarna kretsande runt huvudet. Och jag i gungan där fötterna inte än når mark, skrattande med en alldeles ny liten fiskmåsnäbb att skrikande begrava i strömmingsrens. I gungan som knarrar, tillbaka till sängen som knarrar när skyfallet får fönstren att skallra långt därifrån nu.

Ur det oskrivna brevet:
Du kommer till mig, pappa. Kommer till mig genom regnet.
Står utanför mitt fönster på andra våningen, lägger handen mot rutan.
Min hand mot din på glaset och läpparna rör sig men jag hör inte
överröstad, pappa, som aldrig då
jag hör dig inte för åskan som kokar glaset som kokar
le inte så där skräm mig inte så där
och bruset i öronen, ditt utdragna släpande andetag, avtar
som åska så långt bort att vi inte ids räkna.

Men i skymningen spricker det upp, vi spricker upp och nytt regnrent ljus faller över vedbacken, rummet och altanen och genom skogen mellan husen löses en sista fläkt av din varma andedräkt upp. Hos stormdjuren finns ingen rädsla, min flicka, säger du till sist. Nu vet jag att det är så.

Ur det sista brevet:
Nu lägger du dig ned. Nu blundar du.
Och när det klara rena barnskrattet stiger ur den tjocka filten
mjuknar dina stela leder äntligen
hjärtat bultar jämnt och starkt i bröstet
det är de slagen vi räknar nu.
Vi kan räkna för evigt.

Photo a day 9. Daily routine.

2012-01-14T13:05:00.003+01:00

En daily routine jag har, förutom att jag ätit exakt samma frukost de senaste 15 åren, är att fundera över, ha beslutsångest för, fantisera, konkretisera och lobba för tapeter till huset. Det låter väl alldeles lagom ytligt men får man gå loss så får man och dessutom går bara "Project runway" en gång om dagen på tv. Just nu är det hallen som är på, hehe, tapeten. "Kanske så här?" säger jag till A och visar. Och han kontrar oftast hjälpsamt med "Mm. Fint. Du får bestämma."
I alla fall. Gillar den här, trots hipstervarning.

Om vi skulle ta och bli friska nu.

2012-01-14T12:42:00.002+01:00

Trött mamma idag. Halva veckans nätter har gått åt att vakna en gång i timmen av barnnäsa full med snor, barnhals full med host och slem, barnkropp full av feber. Nu är febern borta, bara det andra kvar (och så trotset förstås) och en mamma och en pappa och ett barn som alla sovit dåligt, varit ovanpå varandra i dagarna 4 och i ärlighetens namn nog är rätt trötta på alltihopa. Och så blåser det ännu en storm som jag inte vet namnet på som inte tar slut och mest av allt verkar vara ett dåligt omen. För vad vet jag inte men vi har en stor jäkla tall mitt framför nya huset med hälften av rötterna upp på ett berg och mamma säger "jag skulle ta ner den" och jag säger "jag vill ju inte" men ligger ändå vaken och funderar på hur mycket jag skulle grina om den trillade på huset nu.
Lite så är det. Men kaffet är gott och boken bra.

Photo a day 7. Favourite.

2012-01-12T17:30:00.003+01:00

Det är över 2,5 år sen vi ringde på dörren till det som skulle bli vår husentreprenör och sa att vi hade hört att de kunde det här med att bygga hus. Då hade vi redan tagit oss igenom en halvårslång labyrint av planering, fundering, utbyggnadsritningar, diskussioner och kasserade idéer som efter mycket tandagnisslan och vaknätter mynnat ut i beslutet att riva stugan vi hade.

Hos husentreprenören började en annan resa. En kantad av val efter val, beslutsångest, möten med arkitekter, ett modernt hus med platt tak, sedan ett som såg ut som en borg, sedan det lite mjukare tills vi äntligen landade vid ett vi trodde på. Möten igen, nya val, kontrakt, beslut och tillslut en ritning vi stirrat oss blinda på, förgäves försökt se framför oss och fått försonas med tanken att vi vet säkert först när vi ser det.

Vi flyttade, rensade under lång lång tid, och rev stugan, blev med lägenhet och lerig byggarbetsplats. De senaste månaderna har vi stått vid vägkanten och sett grävmaskiner komma och gå, borrmaskiner borra och spränga så att grannarna tror att något gått fel, träd knäckas och panikfällas i Gudrun, grunden stå och osa av nylagd cement mitt i den första snön.

Och så kom idag. Idag kom den första leveransen. Den första leveransen som skulle komma med en 30 meter lång lastbil, vårt hus, huset, skulle komma och vi skulle äntligen få se om allt det vi tänkt, drömt och fantiserat skulle förkroppsligas ens i närheten av vad vi hoppats på. I snöblandat regn kör vi ut, nervösa och... nervösa.

Och där står det. Huset. Vårt hus. Och alldeles så fint och lagom och perfekt som jag inte ens vågat drömma om. Min favorit. Nu och förhoppningsvis under lång lång tid framöver.

Photo a day 6. Makes you smile.

2012-01-11T20:43:00.004+01:00

Popstjärnan gone författaren Martin Svensson kommer in på jobbet då och då. Det är en väldigt trevlig person. Både en och två gånger har vi fastnat i livliga diskussioner om viktiga saker som litteratur och genus. Idag höll han ett riktigt brandtal om Carson McCullers bok "Klocka utan visare" med sådan iver att jag log både stort och brett av smittande entusiasm och läslusta. Det var "den bästa bok han någonsin läst. Alla kategorier". Hur ofta kan man säga så liksom? Att man haft en litterär upplevelse som sopade mattan med ALLA de andra. Efter att jag funderat både hårt och länge kom jag fram till att om jag måste välja så kan det vara "Kapten Nemos bibliotek" av P O Enquist. Vad är er?

Ps. Och nä. Det är inte Martin på bilden. Men i alla fall. Ds.

Photo a day 5. Something you wore.

2012-01-10T21:25:00.002+01:00

Henke-tisha, äppelsjal och rosetter. Jag kan äntligen sätta upp håret igen, yo. Inte en dag för tidigt.

Där ser man.

2012-01-09T21:00:00.002+01:00

Jag är nästan säker på att jag såg Obama köra runt i en röd Nissan Micra här ute tidigare idag. Nästan säker.

Photo a day 4. Letterbox.

2012-01-09T17:42:00.003+01:00

När jag var 12 och prenumererade på Serie-Starlet skickade jag in en sån där söka-brevvänner-annons. Jag fick skitmånga svar. I flera veckor fick jag flera brev om dagen med tjejer på x jordsnurr som hade disco, killar och innebandy som intressen och lyssnade på Milli Vanilli eller Lena Ph.
En av dem hängde med i flera år. Hon bodde på landet, fyllde år på samma dag som jag och hade egna hundar. En gång pajade hon familjens dammsugare för att hon sög upp spillt vatten med den när hon inte orkade torka.
Ibland kom det små häften i kuvert på posten som man skulle fylla i och skicka vidare. Oftast var de hemmagjorda av rosa och grönt papper med klistermärken på omslaget och man skulle skriva någonting fint eller roligt i den och när den blev full skulle den skickas tillbaka till skaparen vars adress stod på baksidan. Inuti stod saker som "Killar är som toaletter. Antingen upptagna eller fulla med skit" och "Rosor är röda, violer är blå"-dikter. Och de där små böckerna fulla av småtjejers klokheter, kärlek, besvikelser och funderingar skickades kort och tvärs över landet, från det ena flickrummet till det andra som en stafettpinne av ord. Tänk om man hade haft en sån kvar. Ett litet tidsdokument över småtjejers tankar i det tidiga 90-talet. Då skulle jag lägga det här, tillsammans med alla andra viktiga brev:

Photo a day 3. Something you adore.

2012-01-08T09:21:00.003+01:00

Papper och tyg. Nästan allt jag tycker om har med papper och tyg att göra. Det jag läser, det jag klär på mig, det jag klipper, klistrar, ritar och syr. Och den där sekunden, en bit in i arbetet, där jag plötsligt inser att det kommer att funka, att all tankekraft och planering och småpill kommer att falla ut som jag tänkt, eller bättre, den där sekunden när jag inser att jag kommer att tycka om det jag gjort, den sekunden är värd varenda felsydd och uppsprättad söm, varenda felklippt pappersflik och varenda havererad idé.

Photo a day 2. Breakfast.

2012-01-07T09:00:00.004+01:00

Jag har ibland väldigt lätt att tillskriva småsaker yttersta vikt. Ett exempel är frukostens kaffekopp. När jag tar den ur skåpet ska magen vara överens. Någon typ av bukbaserad intuition ska bekräfta koppvalet, annars måste jag byta tills det känns lugn och stilla innanför naveln. Jag är inte säker på vad som skulle hända om mina små ansträngningar slog fel, troligtvis inget särskilt dramatiskt, men precis som med vidskeplighet så är bara tanken stressande. Det skulle ju kunna, rent teoretiskt, innebära dålig karma resten av dagen om jag inte lyssnade in detta viktiga noga.

Vi får se, men börjar ändå.

2012-01-06T23:19:00.004+01:00

Photo a day challenge, stulen från Cinderalley. Jag vet inte hur det blir med denna utmaning men vi provar. Kanske blir det kanske inte. Under min föräldraledighet hade jag "Projekt: En om dan" som återfinns i etikettmolnet till vänster. Nu blir det nya tag, kanske.
1. You.
Jag började året med att ge mig själv en ugglemedalj. Jag verkar göra så. Det är tredje året i rad jag skaffar ett smycke alldeles runt nyåret. Något som, på ett mer anspråkslöst sätt än det låter, får tjäna som ledmotiv för hur jag skulle önska att det nya året ska spela ut/kännas. Förra året var det en gammal cykel, i år har det visat sig vara en uggla. Lugn och klok med ögonen alldeles öppna. Sån vill jag vara 2012.

Plötsligt händer det.

2012-01-06T19:22:00.002+01:00

Till exempel när barnet ligger på golvet och vi byter blöja och han fingrar på grejer och bubblar och helt plötsligt från till synes ingenstans kommer det:
- Mänboj, mänboj, hm-hm-umm-me, mänboj mänboj!

Jag dog. Hade tröstat mig med att han är LITE för liten och att Manboy-flugan skulle ha blåst över när dagen för Knappen-sjunger-radiohits väl kom.

A: "That's it. Inget mer dagis."

Var vänlig utveckla "utan hot om repressalier", tack!

2012-01-06T14:29:00.001+01:00

Jaha, nähe. Det missionerande kopimistsamfundet som erkänd religion. Vad säger ni?

Tid för bot och bättring.

2012-01-06T08:56:00.003+01:00

Knappen har i ett obevakat ögonblick pillat in två filmer i dvd-läsaren på min dator. Så fort jag öppnar den nu så hickar, stånkar och stönar den för att försöka krysta ut de där skivorna. Inga osthyveltrick i hela världen har kunnat rädda situationen. När jag tog med datorn till Mstore för att få hjälp kikade killen på den och sa "Ehm... oj...då." Sen tog han datorn under armen, BACKADE in på kontoret, sa "Du vill nog inte se det här" och sköt igen dörren efter sig.
Efter att ha vankat av och an utanför kontorsdörren som en ängslig lejonmamma fick jag komma in i kryptan där min älskade laptop låg uppfläkt och exponerad på ett högst beklämmande vis och datakillen sa försiktigt "Den har varit med om ett och annat den här... Fläkten har nog blivit överhettad... ett par gånger". Ordet "smält" förekom. Jag kände mig som om jag blivit påkommen med att tjuvnypa en hjälplös mycket mindre person. Dessutom satt en av de där filmerna hela vägen in i maskineriet och kunde inte hjälpas på plats. Plus att den tydligen var rätt "seg". Allt var fel och jag blev röd av skam.
Nu har jag lovat att jag ska åka med den till deras huvudkontor, programmera om den och uppgradera ramminnet. Jag vågar knappt åka dit av rädsla för de där blickarna av sorgset medlidande som inte jag, utan datorn får av kunskapens män. Dessutom kommer de behålla den några dagar. Och jag riktigt känner hur de inte kommer vilja släppa iväg den tillsammans med mig sen, hem till ett liv av både psykisk och fysisk misshandel. Men jag lovar, hädanefter ska den bara stå på plana, hårda ytor, jag ska rensa och hålla ordning, radera och sortera för allt vad tygen håller. Jag ska ta hand om dig, lilla Booken, jag ska bli en mycket bättre användare.

Verkstan presenterar: Den ovälkomna tröjan.

2012-01-05T09:37:00.004+01:00

Jag: Titta! Mamma har sytt en tröja till dig!
Knappen: Näe.
Jag: Nej? Tycker du inte den är fin?
Knappen: Näe. Inte fin.
Jag: *spelar oberörd*
Knappen: *poserar likväl*

Vad har jag där att göra? Igen?!

2012-01-03T16:05:00.003+01:00

Konsumentgnäll!
En dag ska jag söka jobb på Zara som ett arbetsmiljöexpriment. Jag vill veta hur det är att jobba där, varför det är så konstig stämning, varför man håller benhårt på kassa/golvschema trots att det resulterar i att kunder få stå i milslånga köer trots att det finns obemannade kassor att jobba med medan personal strosar runt och småpetar på klädhögar som om de mest fördrev sin tid i väntan på att sluta.
Och så undrar jag varför tjejen framför mig i kön inte fick köpa den lite trasiga blusen på rean, trots att hon ville, med motiveringen att de "inte har något rabattsystem". Okej, så här. Vara är trasig, kund vill ha ändå. Antingen kan du sätta ner den tex 20% och bli av med den, till och med få betalt för den (åtminstone inköpspris och gå +-0) eller behålla ett trasigt plagg, inte kunna sälja det och inte bara slänga företagets pengar i sjön utan dessutom gå miste om försäljning.
Jag vet inte, jag bara jobbar i detaljhandeln, men min spontana reaktion skulle ju vara att lösa problemet enkelt med att sälja vara, ev tjäna lite pengar, men framför allt få nöjd kund som förmodligen kommer tillbaka, om inte annat så för den goda servicens skull.
Jag gissar att A, som själv jobbat som butikschef, kommer att förklara detta obegripliga när han kommer hem.
(Snart borde Zara få en egen etikett här på Äpplet, så mycket funderingar jag haft ang. den butikskedjan i mina dagar.)

We meet again. (Who?)

2012-01-03T09:56:00.003+01:00

Igår kom min gamla gympalärare från högstadiet/gymnasiet in på jobbet. Till en början kände han, av förståeliga skäl, inte igen mig, det var trots allt 14 år sen vi sågs senast men tillslut kunde jag inte låta bli att ge mig till känna. Jag hade tänkt att det hela skulle gå lite smidigt om jag frågade mest om honom, så han slapp stå där och försöka komma ihåg vem jag var av alla de där tusentals eleverna som passerat hans gympasal.
Men han insisterade på att fråga mig saker som "Och hur är det med... syskonen då?" och när jag då blev tvungen att tala om att han måste förväxla mig med någon annan eftersom han med största sannolikhet aldrig träffat något av mina syskon så insisterade han på det också och sa "Nej, jag förväxlar inte!" och fortsatte med att fiska efter vad jag "gjorde annars" och liksom verkade vänta sig att jag skulle berätta om det där jobbet han visste att jag egentligen har. Det hela blev ohållbart när jag sa att vi flyttat tillbaka ut på ön och han sa att han "hörde det!" och jag skulle kunna sätta stora pengar på att han omöjligt kan ha "hört det". Innan jag lämnade den här förorten 1998 för att bli stadsbo hade jag absolut INTE lämnat ett så pass stort intryck på kollektivet att mitt väl och ve skulle diskuteras i kassan på ica mer än 10 år senare. That's a fact.
Hädanefter tänker jag fundera en gång till innan jag hoppar på någon gammal bekanting som inte sett mig sen jag hade Filippa K stretchjeans och två skjortor utanpå varandra i mitten av 90-talet.
Och redan igår borde jag ha vetat bättre eftersom när jag sist gjorde en dylik manöver fick en smärre föreläsning av en lärare jag haft i ett år i okänt ämne om att jag borde gå kurs och bli entreprenör, det skulle "passa mig!" Eh, va?

Gott nytt.

2012-01-01T22:08:00.003+01:00

Våra framtida nyårsaftnar är klara nu eftersom A efter middagen helt sonika pekade med hela handen och talade om för våra gäster att de ska alltid komma till oss på nyår. Då ska vi ha trevligt och summera året och ska därför anstränga oss att lägga sådant på minnet nu under 2012. 2011 summerade vi efter bästa förmåga, det innehöll en del musik, mycket bra litteratur, en hemsk men magkrampsrolig bajshistoria, en del ångest men också självständighet och insikter. Jag summerade att "Born this way" med Lady Gaga var årets bästa poplåt och lämnade därmed den nyklassiska elektronican därhän.
20 över 12 somnade jag i soffan och blev snart dirigerad till sängen innan våra gäster ens hade gått hem. Jag hoppas att de kan finna i sina hjärtan att förlåta mig för det.
Fasligt trevligt var det iallafall.
Och som vanligt fotade jag maten mer än sällskapet, trots att jag hade haft ett allvarligt samtal med mig själv om det där innan.

2012, jag hoppas mycket på dig.

Kör in bilen i displayen.

2011-12-31T14:55:00.001+01:00

Prinsessan.

2011-12-31T08:12:00.000+01:00

Inatt sov jag för första gången med sånt där snarkplåster på näsan. Igår morse talade A om att nu måste jag faktiskt göra någonting åt saken, natten innan hade jag snarkat så högt att jag väckte honom och slutade inte trots att han "sa till på skarpen". Hence: näsplåster. Jag har alltså slutligen blivit en medelålders man med kulmage.

Lite grejer så här på nyårsaftons morgon bara.

2011-12-31T07:41:00.005+01:00

Det blir inget inlägg om Kathryn Stocketts "The Help" men den var bra, den perfekta mellandagsboken.

Nu har jag och Knappen varit uppe i snart 2 timmar och det är fortfarande jättemörkt ute. Ska det vara så här?

Knappen ska vara hos mamma idag medan vi donar och nyårsfixar. Jag tänker sno en av de timmarna och SOVA. Jag älskar sova.

Knappen pekade just på Dinosaurietåget på Bolibompa och sa "Jag älskar det".

Eventuellt säljer jag den där jackan idag. Var till mitt stora förtret tvungen att lägga ut den på blocket men killen som jag ska träffa kan skriva mail med både punkt, stor bokstav och radbrytning så det bådar ju åtminstone gott.

Vi hörs.

Can't buy me love.

2011-12-30T22:00:00.002+01:00

Knappen får en grävskopa av sin farfar när vi är på besök där ute i skogen. Han kommer in genom dörren med kartongen i högsta hugg och ropar "GRÄVSKOPA!!".
Mormor (som också följt med på besöket): Fick du en grävskopa?!
Knappen: Ja-a!
Mormor: Är du lycklig nu?
Knappen: Nej! Jag inte lycklig!

Vad gör en gräsänka en tisdagkväll?

2011-12-27T20:30:00.004+01:00

Köper böcker så klart. Jag ÄLSKAR att köpa böcker. Peppen!
"36 arguments for the existence of God" av Rebecca Goldstein.
"Running with Scissors" av Augusten Burroughs. Linn säger att man inte kan leva ett värdigt liv utan Augusten Burroughs. (obs. min tolkning av vad hon egentligen sa.)
Och "The Night Circus" av Erin Morgenstern.
Nu ska jag försöka bestämma om jag ska sy, spela Nintendo eller läsa "The Help", som för övrigt är väldigt bra. Det är den första topplistebok jag läser på länge, mycket nöjd. Apropå det. Ibland kommer kunder in och vill jämföra vår topplista med den på tex Pocketshop och någon har till och med blivit upprörd över att de inte alltid stämmer överens. En gång hörde jag vår chef förklara att på topplistan ligger det som säljer mest men också det som VI tycker är mest relevant. Det tyckte jag var vettigt, för som bokhandelsanställd ser jag det som ett privilegium att få möjlighet att lyfta fram fantastiska böcker som av en eller annan anledning inte tagit sig in i var mans hem för egen (eller medias) maskin. Och min förhoppning är att kunden ska våga ha det förtroendet för oss. Så är det. Och det om det. På tal om... ingenting.

Och det var julen.

2011-12-26T22:23:00.002+01:00

Och det blir jul och vi åker ut till mamma i dagarna två och andas väldigt långsamt och äter mycket mat och julklapparna staplas och innehåller både finbyxor till pappan och hemmagjord Knappenkalender till mormorn och Nintendo 3ds till mamman (Nintendo 3ds!). Går promenad och kör runt med nya traktorn på mattan och pratar med grannarna på vägen och glöggen tar aldrig slut.

Och så kommer juldagskvällen och det blir storm och vi sover i egen säng igen och på annandagens morgon ringer grannarna ute på ön och säger att vårt isoleringsmaterial som låg så fint staplat på tomten nu ligger huller om buller över hela grannskapet och så ringer nästa granne och säger att den där krokiga tallen har spruckit och knakar oroväckande och jag tutar ut med bilen genom småvägarna där träd ligger som plockepinn i skogsbrynen och min mamma dyker upp och vi plockar och donar på vår byggarbetsplats och klättrar över staket och diken in på granntomter och smyger med oss stora frigolitplattor tillbaka hem. Och det är presenningar och stenbumlingar och mammas nyputsade skitiga skor och hoppas att tallen inte faller på lekstugan tills imorgon och iväg igen.

Och på ica tar jag för en enda gångs skull kvittot i kassan och står där och räknar som en gammal tant och inte blev det något extrapris på de där äggen iallafall och ändå är det jag som har mössan i hand när jag får mina 17 extrapriskronor tillbaka och slinker ut som skamsen hund.

Och nu är julen slut. Den var fin. Nu ska jag spela Nintendo, hej då!

Leka affär.

2011-12-24T11:08:00.004+01:00

Knappen: Kom å köpa!
Jag: Åh, är det affär?
K: Ja. Hej.
Jag: Hej.
K: Hejhej.
Jag: Hej.
K: Hej.
Jag: ...
K: Här kommer glass! Och pengar.
Jag: Åh, tack. Pengar också, det var värst. Vad god glass du har här i affären!
K: Ja. Här mera glass. Hej då!
Jag: Hej då.
K: Hej då.
Jag: Hej då.

Who's your daddy?

2011-12-23T22:59:00.005+01:00

I två dagar nu har Knappen insisterat på att A heter Robert. Oklart var han får sin information ifrån men den måste vara trovärdig med tanke på den envishet med vilken han hävdar att "Pappa heter Robert". Vad han inte vet, med säkerhet, är att A faktiskt heter Robert i andranamn, vilket ju sätter A i en något prekär situation: "Vad ska jag säga liksom?".
Vi har inte pratat om det där med andranamn än. Det får vänta, jag är inte redo att bli kallad Elisabeth.

När jag är sjukt trevlig underdog.

2011-12-22T14:05:00.004+01:00

Alltså, om man ringer till en myndighet av valfri sort och säger Jag vet inte vem jag ska prata med eller ringa till och det här kanske är en jättekonstig fråga men... då skulle man förslagsvis som telefonist i det läget kunna tolka det som att det INTE är läge att dra på sig den smått drygt ifrågasättande tonen som får andra människor att känna sig som bombade Berit utan istället försöka hjälpa personen ifråga rätt. Men det är som sagt bara ett förslag. Ett annat förslag är att be sin chef om andra arbetsuppgifter.

Fanns det något vardagsevent jag skulle facebooka så är det det här.

2011-12-22T13:49:00.004+01:00

Och min kille bara: Idag ska du få din födelsedagspresent! och så åker vi till Gustavsbergs porslinsfabrik, kliver in genom dörren till det som närmast kan betraktas som heaven on earth och han säger Vad vill du ha?! och jag primalbräker Ugh! Ugh! och *går loss*.
Igår bakade han bullar också. Nu är vi hemma igen och det enda som saknas är en Do not disturb-skylt till kaffet.
Jag älskar att fylla år. *oblyg*

Dan före dan före dopparedan.

2011-12-22T09:15:00.003+01:00

Här får ni en julklapp! Jenny skriver så bra att det känns som en gåva att få läsa.

Dagens övning är att ordna så att det kommer en tomte till oss på julafton. Har ju förstått att vi är där nu. Milstolpe, kallar jag det. Det känns lite som en gamble eftersom mitt eget starkaste tomteminne är att jag var sjukt rädd för tomten, fick sitta i knä och smågrina när han var på besök och att han dessutom hade en gosedjursapa med sig till mig i en klapp som jag också blev så rädd för att den fick sitta fastsurrad i takkronan på behörigt avstånd resten av kvällen. Kanske har Knappen en mer sansad inställning, vi får se.

32.

2011-12-21T23:01:00.002+01:00

Och så går en födelsedag igen och till mitt lilla lilla kalas kommer de allra finaste och det är varmt och mjukt och varenda sekund tänker jag vi måste ses oftare, jag tycker så mycket om er och barnen har plötsligt blivit så stora att de leker tillsammans vid sidan av och deras små röster är där hela tiden och de vill inte äta så mycket mat men lutar sig över bordet och frågar försiktigt när det där goda kommer och det goda kommer med spring i benen och kladdiga munnar och i paketet från min bästis ligger det som jag fingrat på i affären utan att hon visste om det och sen börjar kvällen lida och de små ska sova och då kommer andra vänner jag inte sett på länge och saknat och en stund sitter vi ner och pratar stora saker, upptäcker alldeles nya sidor hos varandra trots att vi känt varandra jämt och jag tänker vi måste ses oftare, jag tycker så mycket om er och barnet sover nu och det blir lugnt och stilla och vi pratar om kärlek och ångest och gudstro och relationer och sånt som finns i hjärtetrakten och så är kvällen slut och det är tyst och bara jag och diskmaskinen som susar och det låter nästan som vågor och nu ska jag släcka de sista ljusen runt snittblommorna på bordet och lägga mig mellan den stora och den lilla i sängen, de som redan sover som djurungar.

Snorungar.

2011-12-18T20:44:00.002+01:00

Jag trodde att min eventuella kamp mot den förkylning som härjar här hemma skulle bli en promenadseger. A har väl slagits med sin halvt utbrutna förkylning i kanske... 3 veckor. Knappen har legat nätterna igenom och hostat mig i ansiktet den senaste veckan. Och jag, jag har slängt sjalen om halsen med en storstilad gest varje morgon, hojtat So long! i dörren och sladdat iväg till jobbet, friskt rödrosig om kinderna. Ungefär. Jag hade så gott som övertygat mig själv om min egen oövervinnerlighet. Ingen kommer här fram, här fram... och så.
Nu kommer jag på mig själv att gång på gång sträcka mig efter A's paket pappersnäsdukar och spontangapa för att lätta på trycket i öronen.
Inte läge. Chefen har klargjort att vi ska känna efter RIKTIGT noga innan vi sjukskriver oss den här sista vecka innan jul. Hehe. He.

Everything is a copy of a copy of a copy.

2011-12-18T08:56:00.002+01:00

Nog för att jag gillar regn. Men nu är klockan 9 och det är typ fortfarande precis lika mörkt som igår och det känns som att idag är samma dag som igår fast väldigt utsträckt och lång och det tycker jag är både onödigt och irriterande.
Därför tänkte jag lätta upp stämningen lite med att åka hem till min mamma och tala om för henne vad jag önskar mig i födelsedagspresent. Någonting ska ju en flicka se fram emot.

Dagen som aldrig riktigt började.

2011-12-17T13:46:00.004+01:00

Det regnar hela tiden. Vaknar sent eftersom det aldrig blir riktigt ljust. A är sjuk, Knappen går runt i bara blöjan hela dagen, hostar lite och säger att det är lördag, dagis är stängt och man får pyssla med annat.

Veckans inlägg.

2011-12-15T22:10:00.002+01:00

Ketchupmamman slår huvudet på spiken i pojk-lucia-debatten. Jag skulle verkligen aldrig kunna sagt det bättre själv. Se så, läs nu.

2011 i bilder.

2011-12-14T21:11:00.016+01:00

Januari. Det var snö och vi läste och fördrev tiden mest. Pysslade och fotade saker. Jag försökte köpa spetsklänning på nätet och blev blåst efter en följetång av irriterade mail. Jag funderade mycket på att vi stod i färd med att riva vår stuga. Jag gjorde en ganska fin lista om året som gått.
Februari. Funderade en del på märkliga sammanträffanden och livet. Började teckna igen och sy lite grann. Det var snöstorm och jag skottade jämt, tyckte jag. Skrev om när jag och A var alldeles nya.
Mars. Åkte på begravningsresa till Helsingfors med A och hans systrar. Började sy kläder.
April. Fortsatte sy kläder. Blev syforumsnörd. Tänkte lite mer på livet och hade vårens första utefika på altanen.
Maj. Liten blev stor och började på dagis. 1 år sedan pappa dog.
Juni. Det blev sommar och jag och mamma åkte på ännu en begravningsresa till Finland. Jag blev för första gången nervös att flyga. Sedan läste jag "Into the wild", som jag fortfarande inte kan sluta tänka på.
Juli. Läste jättemycket. Knappen skötte kameran. Terrordåden i Norge lamslog.
Augusti. Kommunen kom till ön och började gräva. Vi klev runt bland barr och grävskopor. Knappen fyllde 2. Började packa inför flytten.
September. Flyttade till lägenheten. Sa hej då till huset.
Oktober. Åkte till Göteborg och såg Rangers - Frölunda. Tömde det sista i stugan. Skruv och spik och pappas alla lappar på dasset. Rev huset.
November. A blev galen i att laga mat. November handlade faktiskt mest om mat. Mat och kläder, om jag ska vara ärlig.
December. Äter vi bullar och glor på vår första egna gran. Det är roligt på jobbet, snart är det jul.
God jul!

Kort om "The particular sadness of lemon cake" av Aimee Bender.

2011-12-12T21:38:00.003+01:00

När Rose Edelstein fyller 9 år upptäcker hon att hon genom mat kan smaka sig till de innersta känslorna hos den som lagat. Det som skulle bli hennes bästa födelsedagstårta någonsin med krämig citron och grädde smakar bara beskt och kvävande av hennes mors undertryckta desperation och olycka. Mat blir hädanefter osäker, minerad mark som Rose försiktigt får navigera sig igenom. Men den största skadan är redan skedd: hemligheterna som omöjligt kan döljas, familjen som ofrivilligt visar sitt innersta. Och tids nog måste alla konfrontera det de gömmer.

Jag gillade den. Sträckläste. Välskriven, ibland vacker. Men det är karaktärerna som bär historien. Den tillknäppta avskärmade pappan, storebror Joseph avig och på kant med världen, instängd med sina hemligheter, tappra tappra Rose. Jag vill inte gå så långt som min kollega och kalla den "absolutely exquisite" men en mycket fin och alldeles lagom bok till mellandagarnas matkoma!

Liten uppmaning i luciatid.

2011-12-12T06:57:00.006+01:00

En liten måndagspresent: bloggen Sälj grej med tjej.

Ska vi säga att vi ska försöka göra världen till ett lite bättre ställe den här veckan, ska vi göra det? Typ vara snäll mot en främling, ge en extra komplimang, krama en polis, det räcker med någon liten grej som man i vanliga fall kanske skulle struntat i.
Kanske vill ni dela med er av vad ni gjort och hur det kändes? Så gör vi!
Ha en skön vecka!

Stinky.

2011-12-11T21:10:00.004+01:00

För första gången har mina vintereksem förflyttat sig upp i hårbotten. Därför besökte jag apoteket häromdagen och köpte något typ schampo som skulle vara bra. Det funkade. Men. Morgonen efter satte sig A praktiskt taget i sömnen kapprak upp i sängen och väste "Vad är det som luktar?! Det luktar skitäckligt här!". Efter att ha undersökt den närliggande miljön utan framgång gick jag ut i köket för att hämta något varpå han ropade "Nu försvann det. Det är du!". Sedan sniffade han sig upp för hela min kropp och rynkade förskräckt näsan när han nådde huvudet. "Det är ditt hår!"
Nu har jag tvättat håret med vanligt schampo två gånger och det är enligt uppgift "lite bättre" men alltså inte bra. Jag känner för övrigt ingenting. Antingen är det han som utvecklat någon typ av missbildning i näsan som reagerar på min huvudbehåring eller så vet jag inte om jag vågar gå till jobbet imorgon.

Fanfar!

2011-12-11T20:44:00.002+01:00

Nu är den här, granen! Linn kom på finbesök och vi hade ingenting att bjuda på i vanlig ordning utan hon fick nöja sig med en släp kopp kaffe och julgransklädnad. Jag hade som känt peppat som en galning men det verkar som att det är jag som är allra mest upphetsad över granen i den här familjen. Knappen var mest intresserad av lådan som den kom i och att stajla för Linn med sina soffklättrarkonster. Hon tyckte granen var fin iaf. Kan vi inte ha gran jämt, känner jag.

Granen tjala la la!

2011-12-10T11:19:00.003+01:00

Nu har jag hållit mig på mattan i flera veckor och INTE slängt upp julgranen i ren entusiasm. Den ska man ju tydligen inte plocka fram förrän ett visst datum, mycket viktigt. Det där datumet verkar dock diffa lite beroende på vem man pratar med. Chefen sa 23e december mycket bestämt. Min mammas datum brukar sammanfalla med att hon har tid/lust/ork någonstans mellan min födelsedag den 21a och julafton. Det verkar som att man får bestämma lite själv. Då bestämmer jag att hos oss sätter vi upp julgranen imorgon. Det är mycket bra datum, tycker jag. Lagom flexibelt inför framtidens jular också.

Bästa bossen.

2011-12-09T22:00:00.002+01:00

Idag ringde min chef mig bara för att påminna mig om det här gamla skämtet:
Dagen fick genast en alldeles ny nostalgisk och leende lyster. Veckan den här Jan Stenmark-boken kom ut var Öxölklöfför! kanske det mest frekvent använda ordet i vår butik. Absolut genialiskt!

Here's Neil.

2011-12-09T14:33:00.003+01:00

Neil Gaiman (husgud) firar att hans (asfina) ungdomsbok "The Graveyard book" legat på NYT bestsellerlista jättelänge med att lägga upp hela boken högläst på sin hemsida. Man blir himla glad av att lyssna på honom. Och mysig. Gör det när ni har tid.

Ps. Älskar författare som bjuckar. Ds.
Ps2. Neil, Tori Amos och Trent Reznor är kompisar. Jag vill också vara med i deras gäng. Ds.

Kompis

2011-12-09T08:24:00.001+01:00

I förrgår fick jag komma hem till Linn och äta tokigt god mat, prata prata prata, uppleva hennes helt osannolika sci fi-kaffebryggare, skratta, lägga upp benen i soffan och ha det himla bra bara. Det är inte så ofta i livet man träffar folk som det bara ÄR med liksom, som om det alltid varit. Som om vi inte bara setts typ 6 gånger eller nåt. Förmodligen har vi utgjort någon typ av jaktlag tillsammans i ett tidigare liv eller något.
Och Linn bara: gillar mig med. Och hon skrev så fint att jag blev alldeles för generad för att länka.
Kärlek på sånt!

Koll på läget.

2011-12-06T22:53:00.002+01:00

- Knappen, vad gör mamma på jobbet?
- Mamma räknar bokar.

Statement gjort till A igår:

- Mamma jobbar bokar, pappa tränar och jag är två år.

Knappen - Världen, 2-0.

Får man äntligen bestämma själv nu?

2011-12-06T21:39:00.004+01:00

När man blivit så gammal (typ nu) att man skaffar en egen julgran (alltså igår) och slutar åka snålskjuts (vem orkar med barr liksom) på att ens föräldrar (mamma) (pappa också snålskjuts) fick stå för gran, när får (bör) man sätta upp den då (imorgon)?
(Säg imorgon helst)(Jag har för fan en DINOSAURIE att hänga i den!)

Dessert?

2011-12-05T20:58:00.003+01:00

Rulla fram, någon? Vi kommer göra det snart iaf om A fortsätter laga efterrätter i samma takt han lagar middag. Just nu står han i köket och har något hemligt projekt på gång som involverar smördeg, en muffinsform och en jäkla massa kanel. Hmhm, kluckar han utanför ugnen.
Försöker sälja min vinterjacka på fejjan, ska köpa en annan som dessutom är en storlek mindre. Det kanske kommer att visa sig vara ett alltför kortsiktigt beslut.

Ps. Köpa?

Svampångest.

2011-12-04T21:27:00.004+01:00

A kommer hem klockan nio och börjar laga svamprisotto. Han har laddat för det i flera dagar men kommer att få njuta själv eftersom jag inte äter svamp. Jag förstår att jag kanske skulle tycka om det men oidentifierad vuxen person tvingade mig att äta champignonsoppa i lågstadiet tills den kom upp igen. Sen dess - I don't do svamp.
Vi har svamp-diskussioner titt som tätt, jag och A, där han förklarar att jag med största sannolikhet skulle älska det om jag bara provade. Men tanken på att äta svamp, i alla dess former, är lika lockande som att bli erbjuden ett syrabad.
Alldeles nyss plockade han ut en plåt ur ugnen, provsmakade, stönade Ahmengud och näst intill ramlade in i kylskåpet av njutning. Jag avundas honom, det gör jag. Jag avundas hans upplevelse. Men när han kommer mot mig med gaffeln och undrar om jag inte vill prova, när han vill att jag också ska få den där smaksensationen, så drar jag instinktivt upp benen, kryper ihop i soffan och kvider "Men jag tror inte du förstår!".
Jag har vuxit i mat förr. Fetaost, kräftor, oliver, paprika och abborre nu senast. Men svamp. A kanske har en poäng när han föreslår matterapi. Jag gillar ju svamp. Men bara om den stannar här:

"How to live safely in a science fictional universe" av Charles Yu.

2011-12-04T18:50:00.004+01:00

Längst ner på väggen, sista boken på den sista hyllan, alldeles nere vid golvet. Jag har aldrig sett den förut, aldrig hört talas om den, den står där bara med sitt vita och rosa omslag och med en titel som om den ville sammanfatta hela den vägg av böcker den har över sig: "How to live safely in a science fictional universe". Och trots att det är ett universum jag knappt är intresserad av så är det något som vill ha mig dit. Så jag får kapitulera, för det är ju så man gör när böcker liksom bara VILL BLI LÄSTA alldeles av sig själva.

Charles Yu, hjälten som fått låna sitt namn av författaren, är jourhavande tidsmaskinreparatör i en avlägsen framtid. Världsdelarna har flutit runt, ut, försvunnit, drivit ihop och iväg. Charles lever i Minor Universe 31 som ägs och drivs av ett dotterbolag till Google, i huvudstaden NA/LT -2 (New Angeles/Lost Tokyo -2) men är sällan där i nutid, presens. I arbetet reser han omkring i sin tidsmaskin för att fånga upp tidsresenärer som stött på patrull. Antingen har deras farkoster havererat eller så har de blivit överhettade då passagerarna gjort misstaget att tro att de kan förändra sitt förflutna eller sin framtid.
Charles har inte levt i nutid på flera år. Så länge att hans närmaste relation är med sin farkosts operativsystem TAMMY, chefen och mjukvaran Phil och den fiktiva hunden Ed. När Charles tvingas landa i nutiden för att hans tidsmaskin kräver underhåll sker det som inte får ske: han träffar på sitt framtida jag. I desperation skjuter han sitt framtida själv, slänger sig ombord på farkosten och ut ur tidsramen igen.

Men "How to live safely in a science fictional universe" handlar inte om framtidsvisioner, androider eller högteknologiska jättekliv. Det är tvärtom en djupt mänsklig bok som rör sig i den innersta sfären av familj, drömmar, kärlek, förtvivlan, uppväxt, hopp och förlust. Det är en bok om smärtan i att se sina föräldrar falna och slockna, om den förtvivlade jakten på bekräftelse, kärlek och närhet, om förståelse, förlåtelse. Och skriven så vackert att jag bitvis läser både långsamt och högt för mig själv.

"Here in the garage, where I watched him while he worked, twisting this, tightening that, and realized, not that I didn't know it, but saw more clearly that, fundamentally, my father is, was, has always been a sad man. Sadness was the driver, the motor of his invention, the engine of his creativity. The sadness was generational, accumulated like heavy elements in us, like we were large sea life, enormous ocean fish, swimming silent, collecting the sadness and moving through the deep with it, never stopping, always increasing the quantity in our bodies, always moving forward, never fully asleep, eaters of sadness. Bite by bite, meal by meal, becoming made of sadness. Passed down like an inheritance, a negative inheritance, a long line of poor, clever men, growing, over time, slightly less poor, and slightly more clever, but never wise."

Ibland på jobbet pratar jag med kunder om att man någon gång, förhoppningsvis tidigt i livet, hittar den där boken som blir ens port in i litteraturen. För mig var det i högstadiet Marianne Fredrikssons "Simon och ekarna" eller kanske ännu tidigare, i mellanstadiet, Kerstin Sundhs "Boken om Marie". Och nu, kanske, har jag hittat min port in i science fiction-genren.

God Jul från chefen.

2011-12-04T17:37:00.004+01:00

Igår var jag på tre kalas. Två där jag fick ge bort paket (fast det var A som gav ett) och ett där det visade sig att jag skulle få paket. Min chef, alltså. Hon bara: kokar drottningsylt till hela personalen! Så himla fin är hon, tänker på oss, fixar, roddar, stuvar runt och om så att alla ska må bra, pekar med hela handen när det behövs och bjuder på kriscigaretter när man kommer till jobbet och har haft en skitdålig morgon. Dessutom har hon en imponerande förmåga att vara förvånansvärt självutlämnande med sig och sitt och ändå behålla en självklar ganska okomplicerad chefsroll.
Fint som snus är det på mitt jobb.

Veckans viktigaste.

2011-12-01T23:46:00.003+01:00

Läs f ö Karins inlägg (och kommentarerna) om vad hon som tonåring lärde sig av Veckorevyn, denna outtömliga källa till självförtroendehöjande information till unga tjejer. Själv har jag varken då eller nu kunnat klämma fast en penna under brösten, om jag så vikt ihop mig dubbel. Däremot stod jag som 14-åring och klappade mig hårt med 30 slag under hakan varje kväll, så som VR lärt mig, i den totala skräcken för att få dubbelhaka. VR's nuvarande chefredaktörs kommentar till inlägget lämnar kanske något mer att önska.

On another note. Om ni inte hittat dit innan: läs också Johannas viktiga och öppna inlägg apropå Uppdrag Gransknings reportage om förlossningsskador. Förutom det uppenbara: defensiva gubbar i socialstyrelsen - nej, tack.

Hösten mat tog över våra liv.

2011-12-01T23:04:00.004+01:00

Min bror kommenterade här att vårt liv verkar kretsa kring mat just nu. En uppmärksam iakttagelse. A's kretsar kring att laga. Mitt kring att äta. Och precis som bror så klokt gissar så är det inte mer än välförtjänt när man trots allt fortfarande inte är SÅ många år från de eviga spagetti-tomatsåsernas tid. *hävdar min ungdom*

Dagens höjdpunkt på jobbet var när jag blev tvungen att hänvisa en kund till en annan butik men som hon ledigt kunde tänka sig att åka vidare till eftersom hon blivit så otroligt glad när jag, helt omedvetet, råkade använda uttrycket "full kastrull". Så ni ser, mat förnöjer och förhöjer.

Hemmagjord pasta med ostsås på parmesan, mozzarella, cheddar och en massa färska örter med broccoli och vitlöksbröd. Rätten ser ut som att den skulle kunna heta Greta. Rediga Greta.
Filodegspaj fylld med spenat, feta och pinjenötter. Cayennepeppar och rosmarin. Det var chili i salladen. Sanning.
Bomben. Choklad- och kafferullad vaniljglass med vispad grädde och chokladsås. I gryta. Rätt ska vara rätt.
Ungefär nu står det väl ganska klart varför det är A som står för matbloggandet och inte jag.
Jag - sjukt mallig och mätt.

Humor för språknördar.

2011-12-01T21:40:00.001+01:00

Jag dör vad roligt det här är!

Logga in, logga ut, logga slut.

2011-11-30T10:07:00.002+01:00

Det här med twitter. Jag sitter helt och hållet på bänken där men har insett att folk jag gillar tydligen hänger där (sen urminnes tider säkert vid det här laget). Men för att följa måste man skaffa konto (väl?) och då känner jag mig ungefär som kunderna på jobbet som när man frågar efter medlemskort stönar "Nägubevars, jag ORKAR inte med alla kort!".

För att jag förtjänar det.

2011-11-30T09:44:00.002+01:00

Jag har hittat en till blus med hästar på som jag naturligtvis måste ha. Vem vill inte ha en häst liksom. Vi vet alla hur det gick förra gången. Men misströsta icke, jag är tillbaka i sadeln igen. Hehe. (fy fan vilket dåligt skämt.)

Jag älskar mat.

2011-11-30T09:09:00.004+01:00

Så här är det, förstår ni. Om ni ska fira något, tex en vi-har-varit-ihop-i-4-års-dag och vill äta helt sjukt jäkla apgott, då ska ni gå till Brasseri Le Rouge och beställa gratinerad getost med fikon och honung till förrätt, grillad havsabborre med aioli till varmrätt och chokladmousse med hallon och kaffe till efterrätt. Sen kan man dö lycklig. Eller gå hem, lägga sig i sängen och bli klappad på kinden av en sömndrucken 2-åring innan han somnar om igen.

It puts the lotion in the basket.

2011-11-29T10:31:00.002+01:00

Det här är varför det tog 3 dagar för mig att hämta julpyntet från källaren:

A har ordet. Och maten. #3.

2011-11-28T20:57:00.005+01:00

Den uppmärksamme läsaren vet att detta betyder Äpplet goes matblogg under A's flagg. Smaklig måltid!

Jag tror att jag gjort hemmagjord Pizza 5 eller 6 gånger sen vi inhandlade en pizzasten och även om det varje gång blivit åtminstone okej resultat så har jag ännu inte känt mig särskilt bekväm med degen. Degen, som i sig är mycket enkel (jäst, salt, socker om man vill, durum- och vetemjöl samt olivolja), lever likt många degar sitt eget lilla liv och ter sig nästan alltid olika från gång till gång. Skillnaden denna gång, när resultatet vart nästintill felfritt, var nog just degen och jag tror det kommer sig av att jag gjort pastadeg i snitt 3-4 kvällar i veckan i ett par, tre veckor. Pastadeg görs med ögat och med känseln. Det är omöjligt att säga exakt hur mycket mjöl man ska ha eftersom minsta skillnad i äggens storlek förändrar degen radikalt. Således måste man känna när pastadagen är alldeles lagom, precis på gränsen mellan klibbig och torr. Pizzadegen, till skillnad från pastadegen, måste jäsa och är gjort med vatten, inte ägg, men principen snarlik, man måste känna sig fram. Man måste våga knåda ut varenda liten glutenpartikel och sen våga tro att det behövs mer mjöl eller tvärtom. Man måste våga arbeta med degen och vara lyhörd. Känna efter om den behöver vila mer, om den behöver knådas mer, om den behöver mjölas mer osv.

Påminner lite om att sitta och producera en låt. Man pillar på varenda inställning, vilket till slut blir ett självändamål. Man pillar för pillandets skull. Man knådar eller mjölar, eller vattnar för dess egen skull, inte för att man tror att det behövs. Man måste alltså våga tro på sin känsla om känslan säger att nu är det perfekt.

Denna gång vågade jag tro att jag blivit lite mer lyhörd mot min deg. Jag gjorde det jag trodde var bäst för min deg. Inte hur dom gör på TV eller vad det står i något recept.

Och vips. Molto Bene!

När jag sen gör fyllning och annat så går jag rakt efter tips från en masterclass jag såg på Australienska Masterchef.

1. Perfekt deg är ett måste. Elastisk, god och tunn.
2. Bra ingredienser som funkar med varandra och funkar på en pizza.
3. "Dont overload". Ha inte för mycket av något. Speciellt inte ost eller andra feta, oljiga ting. Det blir bara gegga.

En perfekt pizza ska ju vara tunn och krispig med bra smakbalans och mycket karaktär, inte mjuk och degig med nån slags tjock sörja på. Lämna det till pizzerian på hörnet.

Sen tycker jag att en riktigt god tomatsås är ett måste också. Man kan liksom inte bara mixa en burk krossade tomater och tro att det blir bra. En ordentlig tomatsås bär hela smaken, och kompletterar alla andra mer definitiva ingredienser. Stek upp lite vitlök, basilika, chili och citron. I med krossade tomater och låt det reducera i 10 minuter. Då blir tomaterna mycket mer smakrika och söta. Och ingen jävla "Arla gratängost". Mozarella or die. Och världens bästa investering är en pizzasten. Den gör all skillnad.

Ikväll blev det två varianter, båda med tomatsås (arrabiata FTW), persilja och timjan, riven mozarella. Ena med Toscansk pepparsalami, körsbärstomat, buffalomozarella (dressas på efter ugn) och färsk mynta. En sjukt fin kombo, hämtad från ovan nämnda Masterchef.

Andra med Serrano, parmigiano reggiano, gouda, färsk basilika och lite extra olivolja.

Sjukt jävla gott. Stolt och nöjd kock. Mätt familj.

/A

(Övriga "A har ordet. Och maten" hittar du här.)

Tänk om jag en dag kan ge detta fina till Knappen.

2011-11-27T21:17:00.006+01:00

Det är advent och plötsligt för mörkt för att jag ska våga gå ner till vår gallerklädda bunker till källarförråd. Berit skvätter vatten långt in under balkongtaket, jag har huvudvärk som lagt sig strax bakom ena ögat. Läser om min gamla serie-kärlek Elfquest. Första gången gick jag i 3an och fick låna en tidning av en klasskompis, den svenska översättningen: "Alverfolket". Alverna, skogen, vargarna, kärleken, flocken, striderna, själsnamnen, de tysta tankarna de delar med varandra. Nu börjar jag grina på första sidan och slutar inte. Få saker har jag älskat så högt som Elfquest-världen. Varken som 9-åring eller snart 32. Sånt kan livet vara. Och litteraturen.

Skit-tv.

2011-11-26T22:26:00.003+01:00

Det här var i särklass den sämsta tv-kvällen sen 20-talet. Mkt besviken.
Och varför, VARFÖR, ligger Carrie och lökar hemma i soffan ovanpå Big och kollar på film i CHIFFONGKLÄNNING MED SLÄP?!
Jag blir förbannad.

Äta flera gånger om dagen. Känns inte det lite utdaterat?

2011-11-26T13:06:00.001+01:00

Lunch idag: en banan och tre chokladbitar. När ska vi lära oss storhandla?

He's an excavator.

2011-11-26T09:09:00.003+01:00

Det här med att Knappen tittar på grävmaskinsfilmer. Till en början efterlyste han "gjävkopa" bara men det där utvecklades snart till "gjävkopa, taktoj, lattbilaj" och efter att ha sökt med ljus och lykta på youtube hittade jag den perfekta filmen: Volvo har maskinpresentation för sina kunder.
Strax därefter öppnade sig en helt ny värld. Truck Tunes. Jo, det är sant. Vänta, låt mig illustrera (4 minuter så värt):

Nå? De läskiga barnen i början, det lite tuffa introt som plötsligt blir vemodigt, Peter Jöback-karaktären som med hela sin själ på bordet smäktande sjunger fram en grävmaskins vardag, de pedagogiska pilarna och framförallt magin som infinner sig 2 minuter in, när det blir sammetslen spoken word av det hela.
Det här är ett litet mästerverk. Och jag vet inte vem av oss som älskar det mest, Knappen eller jag.

Nu ska jag tametusan vinna.

2011-11-25T22:01:00.002+01:00

Karin säljer helt sjukt fina bubbelhalsband i sin coola webshop. Det hon gör och säljer där är lite av min dröm. Inte att göra samma så klart, men att göra och att kanske ha liten webshop. Ska fundera på det. Till sen, med huset och lugnet och falla-på-platset.
Allafall. Nu lottar hon ut ett sånt däringa halsband. Jag har inte vunnit något sen jag drog en vinstlott i vårt förortscentrum när jag var 14 och vann tallriksunderlägg med foton av oljeriggar i solnedgång på. Det var 18 år sen. Tycker att det borde vara min tur igen.

Jag gör slut. Det är inte du, det är jag.

2011-11-23T15:03:00.004+01:00

Fick ett mail från en Miss Victoria som gärna vill börja mailväxla med mig. Hon hade tydligen hittat min mail när hon "was browsing looking for honest partner" och tycker att vi ska byta bilder med varandra och säger åt mig att komma ihåg att avståndet inte är ett hinder, kärleken vi hyser för varandra är det enda som spelar roll.

Ja du, Victoria... Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här men...

Det här omslaget, folks.

2011-11-23T10:18:00.000+01:00

Plötsligt händer det.

2011-11-23T10:01:00.006+01:00

Det har varit allvarlig produktionstorka i verkstan ett tag. Ingen plats, ingen ork även om tid funnits och inspirationen har inte lyst med sin frånvaro direkt, snarare gått ett steg bakom mig med ett vasst pekfinger i min nacke och hånskrattat. Men när jag av ännu oidentifierad anledning ändå satte mig ner och petade ihop den här för ett tag sen var det som att koppla upp ett startbatteri till huvudkontoret. Dagarna efter fann jag mig själv hungrigt grävande i tygbutikens stuvlådor, åka runt med symaskinen i bilen och rafsa genom skåpen efter gamla mönster som gömt sig i flytten. Och jag ska inte ropa hej för att sen sjunka som en sten i ån men det här är vad som hände sen:
I <3 80-talet.

A har ordet. Och maten. #2.

2011-11-21T19:50:00.005+01:00

"A har ordet. Och maten." är som ni kanske eller kanske inte vet bloggens med kärlek nystartade gästspel. A lånar Äpplet och er en stund medan jag lutar mig tillbaka, mätt och belåten som Ferdinand under korkeken. Varsågoda!

Italiensk mat är min mat.

Redigheten, flärden, romantiken och passionen. Balansen mellan att bli mätt och att bli förförd av smaker tippar aldrig över åt något håll. En vit, stor, tallrik med färsk pasta, en enkel arrabiatasås, rosmarin-doftande köttbullar, ruccola och tomatsallad och ett täcke av reggiano blev det ikväll. Så gott.

Durumvetemjöl, ägg, olja, salt, in i kyl. Kavla, skär, tvättställ, koka 2 min.

Blandfärs, krossade kex, en lök, dijon, rosmarin, oregano, olja, lite citron, salt, peppar och ett ägg. Rulla. Stek. Ställ av.

Vitlök, chili, fritera i olivolja genom att vinkla pannan, vid färg i med tomatkross, basilika, citron, salt och peppar. Vänd ner köttbullar.

Häll av pasta. Upp med allt på samma fat. Parmesan. Basilika. Lite olja. Ät direkt.

Jag slås ofta av känslan av att laga italiensk mat ofta korresponderar med hur det är att äta den. Man svettas lite, man pratar högt i köket, lyssnar på musik, vevar, knådar, reder och vänder. Inget är överdrivet svårt och inget blir överdrivet snyggt. Detta innebär, för mig åtminstone, att när man väl sätter sig för att äta, så känner man sig välkommen av maten på bordet. En rutig bordsduk, några tända ljus, en flaska chianti och en stor skål med mat som alla får hugga in i. Det kräver liksom inget av en. Maten blir aldrig svår eller pretto. Den är varm och inbjudande. Det behövs inga avancerade presentationer eller pinsamma "jo men börja du" eller "oj, va fint det ser ut". Det är bara att slänga på sig en servett, spänna upp bältet och åka.

Det växer en längtan mot Toscana. Mer om denna i nästa gästspel.

/A.

Världens bästa mormor.

2011-11-20T23:20:00.002+01:00

Något av det bästa jag vet är när vi kommer hem till min mamma och hon så fort hon ser Knappen slår ihop händerna och ropar "Men hej! Kommer DU nu!" som om det var det bästa som hänt henne på hela dagen. Om alla hade en sån person i sitt liv skulle världen vara ett bättre ställe.

Nu lägger vi ner för idag tycker jag.

2011-11-20T22:02:00.003+01:00

Jag blir trött när jag inte förstår världen. Två saker med världen jag inte förstod som ikväll fick plats inom loppet av 5 minuter:
- På parkeringsplatsen utanför ica sitter en typ 6-åring och väntar i en bil. Han öppnar dörren, lutar sig ut, skriker "Barbro Lindgren!" och smäller igen dörren igen. 4 gånger.
- På parkeringsplatsen hemma tappar jag ut en hel äggkartong på marken. I slow motion naturligtvis. Två av äggen ligger fortfarande kvar, spruckna, under bilen. Resten har jag medelst servietter, keps och hand skopat upp i en gammal McD-påse jag hittade i baksätet och slängt.
Nu är den här veckan slut. Phew.

Jag vill mera.

2011-11-20T13:12:00.004+01:00

Att åka hem till dem man tycker om.
Gå runt bland deras fina saker.
Kika in i ett skåp.
Laga mat tillsammans.
Äta vid ett fint dukat bord i världens mysigaste lilla kök.
Prata om viktiga saker.
Det är fint det.

Det måste vara söndag.

2011-11-20T09:54:00.002+01:00

Barn i låda.

Pepparkaksgubbekostymen

2011-11-18T22:07:00.004+01:00

gick hem. Så skulle man kunna säga. Men det vore 2tusentalets understatement.

Vardagspaus.

2011-11-17T17:27:00.001+01:00

Jo men jag tänkte att om jag sitter kvar här i tystnaden framför brasan hemma hos mamma, så kan någon annan ta hand om det där med tvätt och dammråttor och mjölk som är slut. Kungen kanske skulle kunna ta det den här veckan åt oss. Han kan väl behöva en hobby?

23.30

2011-11-16T23:16:00.002+01:00

Jag letar böcker på nätet. Lägger bok efter bok i varukorgen men klickar aldrig på till kassan. Jag vet inte varför jag gör det här.

När jag blev gammal. Igen.

2011-11-16T22:48:00.004+01:00

När Christopher Paolinis efterlängtade fjärde del i Eragon-serien, Arvtagaren, släpptes förra veckan kände jag mig otroligt gammal. Ett gäng högstadiekillar släntrade förbi och en av dem ryckte till vid åsynen av boken, slängde sig över den med luggen fladdrande och skrek "Ofta! Ofta den kommer ut!".
Som tur var hade vi kollegan Martina med en 10-årig son hemma som kunde avkoda detta obegripliga uttalande emedan jag kunde stänga munnen, djupandas och börja acceptera det faktum att jag nu oåterkalleligt vuxit ur den ålder där man kan prata svenska utan att vuxna förstår vad man säger och vuxit in i den ålder där man inte förstår vad ungdomar säger till varandra.

Livet delux.

2011-11-16T19:33:00.003+01:00

Häromdagen lunchade jag med en kompis som berättade att han hade haft ett snack om livet i största allmänhet med sin styvfar som sagt "Men det är ju så, man får räkna de dagar det inte händer något skit." Och även om det kanske låter hårt så har jag tänkt på det där så himla mycket med en ständigt växande känsla av lättnad. Den ena dagen är det barnatrots, nästa yrsel, den tredje skitsura kunder på jobbet och istället för att suckande vänta på att de där små skitsakerna ska sluta dyka upp och sprida lite dålig lukt och tröttma omkring sig så är det bara att gilla läget. Så är det bara, livet, inget bra utan lite skit. Och den där vardagsskiten, hur jobbig är den? Egentligen? När jag vimmelkantig och yr vinglar upp ur soffan och dråsar ner vid köksbordet för att äta den godaste tomatsoppan jag någonsin smakat?
Such is life, som min pappa hade sagt.

När ska jag lära mig att inte somna på eftermiddagen?

2011-11-14T21:12:00.004+01:00

Nej, jag vill inte drömma att jag drar ut meter efter meter av ett och samma hårstrå ur munnen och att när jag börjar peta i munnen sträcker sig fler hårstrån mot mina fingrar som små tentakler och jag inser att jag har en stor boll med hår i halsen. Sen kom Zlatan. Men det blev inte bättre för det.

Nej, det är lögn. (Lögn?)

2011-11-14T12:44:00.006+01:00

Idag hörde jag på radion att det finns 1,5 kilo bakterier i kroppen. Fattar ni hur lite en bakterie väger? Vidare; fattar ni hur många bakterier 1,5 kilo innehåller?
Ungefär här i mitt resonemang sjönk jag ner i en av skräck förorsakad koma och har nu endast en vag uppfattning om verkligheten. Det kan vara så att någon står och lyser mig i ögonen med ficklampa och knäpper med fingrarna framför mitt ansikte.
Jag kommer kanske till mig till kvällen. På återseende.

Så här kan man också göra.

2011-11-13T21:16:00.004+01:00

Det blev pannkaka av pannkaksfrukosten till Fars dag imorse. Den ynka sekund jag vände mig bort hällde Knappen 1,5 dl koncentrerad apelsinjuice i smeten. Grattis pappa, det blev vanlig macka/flingor-frulle på din dag!

Annars försöker jag lobba för mina tapetidéer till sovrummet i nya huset genom att göra det så handgripligt som bara möjligt för A. Jag har inte riktigt lyckats klura ut om det fick ett gott mottagande eller inte.
Sänggaveln existerar inte än men är gjort av vitmålade, ganska grova brädor. Såg nästan en sån i en tidning. Nu vill jag ha en, ska bygga sen. Byggare Sofia.

A har ordet (och maten).

2011-11-10T20:47:00.004+01:00

Vi har ju pratat om det här med mathållningen här hemma den senaste tiden. A's kärleksaffär med Jamie Oliver och deras gemensamma matlagning. Jag vet inte om ni förstått vidden av denna affektion, varken för Jamie eller mat i stort. Så vi tänkte att vi återgår till ett gammalt trick vi sett här på Äpplet ett par gånger förr; A gästar, A har ordet. Förhoppningsvis kan detta gästbloggande bli ett stående inslag här. Speciellt sen jag gärna skulle skriva mer om mat om inte mina kunskaper och min verbala förmåga att avhandla mat endast sträckte sig till "gott!" och "sjukt gott!". Och med det lämnar jag över för ikväll. Varsågoda!

Jag investerar oproportionerliga mängder ambition och energi i min matlagning. Jag är inte särskilt bra på det, har inte lärt mig av någon och har knappast tekniken för att göra det på nivån jag försöker.

Det är helt enkelt någon otroligt pretentiöst över mitt kulinariska jag. Varför, frågar jag mig. Vad är det som gör att jag fallit in i denna klyscha, denna arketyp av den moderna familjefadern som varvar TV-spel, facklitteratur och kokböcker med självbekräftande diskussioner (monologer) om film och musik? Matlagningen känns på något sätt som en manifestation av saknaden av en medfödd plats och roll i flocken, en designerad uppgift för stammens överlevnad, en oumbärlig funktion för hannen att fylla. Och likt allt jag ger mig in på, tar mig an, så snöar jag in. Jag vill kunna bättre än andra. Jag vill veta mer, vara bättre. En fullkomligt irrationell passion tar över när jag står där och bläddrar i Melker-böcker eller river citronskal.

Disappear here.

Jag vaknar ur dagdrömmar om blåslampor och krutonger, jag frossar i tankar om skirat smör och anklever, jag sjunker djupare ner i chokladsåsen av mitt eget förfall. Varför?

Vad är det med män och mat?

Jag måste ventilera denna mani. Behöver en kanal att forcera ut min pseudosexuella och fullkomligt skeva inställning till matlagning. Mitt under-jag dränkt i tomatsås och buljong måste till ytan. Jag behöver reflektera, externalisera och intellektualisera hängmörat och pannacotta, sidfläsk och vinäger, pinjenöt och salami.

Ni, trogna läsare av Sofias blogg, blir således offer för detta meningslösa babbel. Det ligger utom min kontroll. Antingen gästar jag här med spaltmeter om nordamerikansk ishockey, andra världskriget eller mat. Jag antar att mat oroväckande nog är mest relevant i sammanhanget. Jag kommer då och då skriva lite kort om både matlagning och restaurangbesök. Kom gärna med tips och rekommendationer. Eller tips på bra psykodynamisk terapi.

Gjorde en bolognese idag. En och en halv timme puttrade den, känns som den kan stå längre. Pastan för hand så klart, men hur är det med ägg eller gula? Cabernet serverades, kändes lite för strävt och syrligt till maten. ICA hade slut på pancetta, vilket antiklimax, vem vill ha Scans bacon i sin bolognese? Vissa menar på att anklever fint i, skulle gärna veta var och när.

Jamie Olivers 30 cm traktör rekommenderas för övrigt starkt. Jamie, Å, Jamie.

/A.